Sidor

onsdag 27 juni 2012

"ofrivillig barnlöshet"


”-Vissa är helt enkelt inte förunnade att få barn, vi har välsignats med tre. Men kan man inte få barn så kan man inte.”



Det är inte lätt och knappast rätt att rycka saker ur sitt sammanhang. Särskilt inte när man bara nästan kommer ihåg vad människan sa. Men summan av kardemumman var denna, att tja men vissa kan ju inte få barn och då är det väl inte meningen att de ska få några heller.

Tänker man att så som man är skapad så skall man förbli är tanken inte alls så konstig. Men då är ju frågan om det från början var tänkt att vissa människor inte skulle kunna få barn. Någon naturlig begränsning av barnafödandet. Så vi skulle slippa ”Kinamodellen”?! (en statlig begränsning av antal och kön)

Varför skall vi som lever i ett så utvecklat samhälle inte få ta hjälp? Varför verkar det som om det provocerar människor?

Jag har en vän som aldrig velat och inte vill ha barn, inte tjatar jag på att nog vill hon ha barn alltid, nog kommer hon att ångra sig. Visst vi har disskuterat det men tjatar på henne gör jag inte. Bara för att jag längtar efter barn.

Kvinnan som sa det jag ovan nämnt hade ingen aning om att jag försöker bli gravid. Men kanske kan man tänka sig för lite när man pratar. Jag blev sårad, riktigt ledsen av hennes ord.

Jag pratar fortfarande inte så mycket om detta. Kanske är det för att jag då skulle bli så deprimerad att jag inte klarar vardagen, eller så ledsen, eller…

Jag vet nog inte riktigt varför egentligen.

Det är märkligt ändå för jag tror att många upplevt detta själva eller har en eller flera i bekantskapskretsen som haft problem eller som helt enkelt aldrig fått barn.

Pratar man som ”ofrivilligt barnlös” inte om detta för att man är rädd för andra människors reaktioner? För att man tror man skall såra någon? För att ingen egentligen pratar om det, samtalen sker liksom bakom lyckta dörrar i viskande ton.

De som tillslut lyckats få barn är mer benägna att prata om det som de varit med om, upplever jag.

Det kan också vara så att man känner sig så skör att man inte orkar. Inte riktigt vågar för man vet inte hur man själv skall reagera om man börjar prata om det.

Det har säkert en hel massa orsaker till varför olika kvinnor och olika par inte pratar om att de är ofrivilligt barnlösa.

Jag har svårt att tänka på mig själv som en just nu ofrivilligt barnlös. Att vi sedan försökt relativt länge och faktiskt sökt hjälp det är en annan sak.

Hur är det då att se andra med bebisar?

För mig är det såhär; Jag kan känna irritation när jag ser en mamma med tre barn, säg mellan 3 och fem, plus en bebis. Jag menar hade dom inte tillräckligt många kan jag tänka då. Känna mig lite ledsen en kort stund, avundsjuk rent av.

Ser jag en kvinna med gravidmage känner jag mest bara längtan.

Min vän H (livssmulor.blogspot.se) som nu gått drygt halva tiden, det klart att jag önskar att jag vore i hennes situation. Absolut. Men det är deras första så jag känner en stor glädje över det pyret. Jag kommer ju bli en extra moster, det var nästan ibland så att jag till en början kände mig mer sprittande glad än H själv verkade. Missförstå mig rätt, hon ser det ju utifrån att bli mamma, det är hon som är gravid. Jag behöver inte känna av oro mm Jag kan bara tycka att det är sååå kul med en bebis i min närhet om några månader. Det finns någon att skämma bort lite, att låna så småningom osv

Så det är helt klart blandade känslor att se andra med barn. För mig är det värst med bebisar, där jag inte känner föräldrarna och de har fler barn sedan innan.

Annars njuter jag mest av att få gosa med dem. Har ju lilla M som jag döpte för inte så länge sedan inte kan jag missunna hennes föräldrar henne. Även om det känns i hjärtat när min älskade man bär på henne, när vi tillsammans gosar med henne.

Just nu har jag ätit äl piller igen och hoppas att huvudvärken jag känner är ett tecken på att pillren denna gång ger äl. Att äl kommer en dag när mannen och jag är hemma samtidigt. För även om man beräknar gör liksom kroppen lite som den vill…

Kom ihåg detta har varit mina åsikter, mina åsikter just nu…

5 kommentarer:

  1. Jag både kan och inte kan leva mej in i känslan min vän. Kan, därför att mina barn är det absolut viktigaste i mitt liv å utan dem vore jag någon annan. Kan inte, därför att jag alltid haft lätt för att få barn.
    Jag hade en vän förrut som var ofrivilligt barnlös. Hon höll ofta en rätt glättig fasad kring det.
    En dag när vi var ute med hundarna berättade jag att jag väntade barn nr 4. Då började hon gråta. Inte lite stillsamt utan helt förfärat, storgråta.
    Å jag blev så ledsen jag med. För hennes skull, för att hon inte fick några barn å jag hur lätt som helst.
    De försökte med massor av provrörsbefruktningsförsök men gav till slut upp å adopterade en kille från Kina. När de kom hem med honom låg ett brev om att de kunde få ytterligare ett IVF försök innan årets slut (rymdes i den budgeten.) De tog försöket och självklart blev hon då gravid. Plötsligt hade de 2 små killar med bara dryga året emellan. Efter ytterligare nåt år blev hon gravid helt av sej själv.
    Från barnlös till trebarnsmamma på kort tid.
    Märkligt det där.
    Jag vet inte vad som felas er men längtan kan ställa till mkt. Längtan och förhoppningar.
    Självklart skall man ta emot all hjälp som finns om man önskar ett barn.
    Håller tummarna så för er. Du skulle bli en fantastisk mamma. Kram

    SvaraRadera
  2. Vissa människor är okänsliga, vissa människor tänker sig inte för. Vissa säger saker utan att det är illa menat. Jag vet inte vem kommentaren kom ifrån, jag känner inte till omständigheterna, men jag kan förstå att det kändes som ett slag i magen, ett hån. Det kanske kom ut fel. Kvinnan kanske inte hann formulera om sig. Jag vet inte. Man möter så många människor som tycker och tänker om högt och lågt och det är bara att försöka skaka av sig det.

    Jag tror att många känner att det är lite skämmigt, ett misslyckande att inte kunna få barn. Det är inte ett tabubelagt ämne, men det är ett svårt ämne. Det handlar ju om liv och död. Eller iallafall liv eller frånvaron av liv. Har ni sökt er till något speciellt forum? Där folk som VILL prata om det samlas? För att stötta, trösta?

    Du skriver att ni har sökt hjälp? Medicinsk? Har ni gjort en utredning? Har man kunnat konstatera några fysiska hinder för att ni ska kunna bli med barn? Det sker mirakel. Jag känner till flera som ansetts fullkomligt hopplösa och som har försökt i många många år. Där provrörsbefruktningar har misslyckats, men där de sedan har lyckats bli gravida. Du får aldrig förlora hoppet. Aldrig. Hör du det? Hoppet finns så länge man lever. En dag är det din tur att bli mamma. Kram

    SvaraRadera
  3. Vad skönt att läsa att det finns fler som förstår/försöker förstå dig och situationen du befinner dig i! Det är ett svårt ämne, vill så gärna förstå och till viss del kan jag det och till viss del inte då jag inte alls befunnit mig i samma situation. Hoppas innerligt att du vet hur mycket jag bryr mig och tänker på dig! Kommer alltid att finnas här om du behöver mig.
    Kramar Helena

    SvaraRadera
  4. Ulrika - kan förstå din smärta. Och att du blev ledsen för kommentaren. Inte för att jag varit i din situation, utan för att jag är människa.

    Jag tycker att det är otroligt olyckligt att man känner att man inte kan prata om sin längtan och sin smärta för att samhället tycker si eller så. En längtan är en längtan är en längtan. Punkt. Och att just det här med barn/"rätten" till barn skall vara så stigmatiserat. Det är olyckligt.

    Jag är uppvuxen inom katolicismen. Och det vet vi ju vad den säger om barnafödande, sex och aborter. jag håller inte med. Men i de länderna är det ännu svårare att vara barnlös. Fruktansvärt.

    Jag önskar dig allt gott. Att din längtan kommer att stillas.

    Många kramar

    SvaraRadera
  5. Hej Ulrika!
    Läser med tårar i ögonen vad du skrivit...
    Hoppas innerligt att hjälpen ni får kommer att hjälpa och att du snart sitter med magen i vädret med en te kopp på den och myser! :)
    Stora kramar och lyckönskningar! <3

    SvaraRadera