Tankar kring unga och lägret som ligger i framtiden

Varje år möter jag många många ungdomar och deras föräldrar, vissa föräldrar kommunicerar jag bara med via telefonsamtal, mail, ett och annat sms. Andra träffar jag då och då vid föräldrarmöten då de dröjer kvar för att prata.
Då och då tappar både jag och mina kollegor hakan över det vi får höra, ibland över det vi inte får höra. 

I år har vi förvånats över många föräldrars brist på engagemang och vad vi märkt kurage, ja även en brist i att alls kunna planera.

Vi kan bara förvänta oss ett visst mått av planerande från en på tretton, fjorton år. Men av deras "vuxna" föräldrar förväntar jag mig att de ska hjälpa sina ungdomar att planera. Att faktiskt säga åt dem  att nu gör du så och nu gör du si.
Självklart gör de det, självklart vet jag att relationen mellan föräldrar och "barn" kan vara svår. Man skall på något vis inte lyssna på sina föräldrar och det är uppror inombords.
Är det inte då än viktigare att finnas där som vuxen?

Jag vet jag är inte förälder än, men undra och tänka måste jag ju få göra...

Kan ta en av de minst allvarliga sakerna. Vi åker imorgon på ett nästan nio dagar långt läger för att de skall konfirmeras den nittonde. När vi träffade dem i september förra året, det vill säga cirka elva månader sedan att de ska gå i kyrkan. Tjugo gånger kräver vi för att de skall få åka med.

Varje vecka finns det inom ett inte allt för stort geografiskt område cirka fem gudstjänster att gå på, lite lågt räknat. Vid Alla helgons helg, Jul, Nyår, Påsk mfl helger så är det ju massor av gudstjänster. Om man sedan tänker på att de på en söndag inte kan gå på alla de gudstjänster som är vid samma tid faller några bort. Men de är ofta någon vid elva och någon vid arton, så två på en söndag plus en  veckomässa mitt i veckan. Så kan man gå på tolv gudstjänster i månaden, säg sedan att de haft tio månader på sig att gå i kyrkan då är vi uppe i hundratjugo tillfällen. ja sedan är det så att när de hjälper till vid två tillfällen får de räkna dessa gånger dubbelt.
Om man alltså har drygt hundratjugo tillfällen att få ihop TJUGO.

Då tycker inte jag att det är för mycket begärt att de ska ta sig iväg på dessa tjugo eller att deras föräldrar hjälper dem. Flertalet bor här inne i stan och har två gudstjänster minst i veckan att gå på. Ändå hör föräldrar av sig, inte i början av sommaren, utan denna vecka och undrar hur det skall gå när deras ungdomar nu inte har gått alla gånger. NU, när det liksom är för sent... I år ska de faktiskt få gå de gånger de har kvar i höst. 

Ja nu måste jag ju också skriva att några av dem har gått trettio gånger någon säkert fler.

Jag kan ju bara titta på den familj jag kommer ur och de familjer jag lever nära, men där hjälper man de som är yngre att klara livet. är det inte det som är meningen?

Vissa år åker vi iväg med mer oro i magen än annars, i år är tyvärr ett år då vi är lite extra orolig, jag och mina kollegor.
Så tänk lite på oss är ni snälla!

Kram