Inget samarbete mellan vett och känsla...

Ja, nu måste jag vräka ur mig lite här för att inte bli knäpp, eller för att klara av att skriva klart predikan till imorgon.

Mitt  vett, min hjärna den jag tror mig kunna tänka med säger en sak. Mitt hjärta och mina känslor en helt annan!!

Helena om du läser detta senare bry dig inte så mycket om innehållet. Det är mest dravel.

Den känslostyrda delen av mig skulle helst vilja ha rapport från BB typ varannan timme läs en gång i timmen. Bara så jag vet att allt är bra, ett sms räcker kanske.  Vill höra Helenas röst så jag där kan höra att hon mår bra. Självklart vill jag träffa lillkillen men oroar mig mest för hur Helena mår faktiskt, tror jag, hur allt gick under förlossningen, hur det går nu...

Mitt förstånd säger mig, SKÄRP DIG!! Det är första dygnet med deras nyfödda son! Låt dem vara i sin bubbla, du fattar väl hur mycket som är nytt, att de sover, ammar, badar pyret. Att det finns en mormor, morfar, moster, morbror, faster, farmor osv som hör av sig och som de håller kontakten med. DU kommer höra ifrån dem, de mår säkert bra om än trötta och omtumlade. Ni hördes av via sms igår, du har sett bilder.

Samtidigt som känslojaget skriker allt högre 

Jag har självklart hunnit skickat ett sms idag där jag hoppas de haft en ok natt och att dagen blir bra. Men nu skall jag försöka hålla mig tills H hör av sig.

Önska mig lycka till ;-)

Kram