Lite läskigt del två

Har försökt föra in lite mer skräck, så håll till godo. Hoppas jag inte har hoppat mellan då och nutid där jag inte ska osv.








Det var åter dags att hitta den första av alla post it lappar som skulle börja plockas ned från väggarna för att skrivas av. För att lagras. Riktigt för vilken gång i ordningen visste hon inte. Anna hittade den högt uppe i ett av hörnen i det lilla sovrummet. Hon plockade ned tio, när hon gick förbi skafferiet plockade hon fram den oöppnade whiskyflaskan, tog ett glas ur diskstället. Innan hon korkade upp flaskan tittade hon på klockan och försäkrade sig om att hon visste vilken dag det var.

Dagen därpå var det dags att sätta igång telefonen igen, kanske skulle hon vara tvungen att ta sig till närmaste affär också. Hennes färskvaror började ta slut igen.

Tjugo nya meddelanden, alla raderades, Anna skickade det sedvanliga smset till sin mamma och försäkrade att allt var okej.
Det gångna dygnet hade slitit hårt på henne hon hade skrivit ned minnen hon helst aldrig hade velat uppleva en enda gång. Samtidigt var hon fortfarande lika övertygad om att detta var det ända rätta. Hon läste det sista hon skrivit kvällen innan.

"Hon befann sig i källarens dunkla mörker hur lång tid hon spenderat i det iskylda vattnet visste hon inte. Anna hade inte längre någon känsel i sina fötter. Alldeles nyss hade nya isbitar lagts i vattnet. Om hon ändå fick ha armarna ovanför vattenytan , men de var fastspända i stålbadkarets botten."

Ja många sådana nätter hade hon genomlidet sedan den första natten.

Hennes faster drog efter andan när hon såg Anna, samtidigt som hon öppnade dörren på vid gavel. De satte sig vid köksbordet, Anna, hennes farbror och faster. I köket stod kaffet på spisen.

Under tiden de fikade talade de om sommaren som varit, om vädret, vad hennes faster och farbror hade gjort i trädgården. När Anna så skulle gå sa hennes farbror till henne att hon skulle ta hand om sig. Vilket Anna lovade.

Då Anna hade drömt mardrömmar de få timmar hon försökt sova den natten la hon sig en stund när hon kom tillbaka till stugan. Hon somnade genast men fick inte sova ostört. Hon såg sig själv i det hem hon levt i med sin man, hon såg den perfekta frisyren, den knälånga kjolen, blusen nedstoppad, de tunna strumpbyxorna, skorna, smyckena allt perfekt. Så vaknade hon och tårarna rullade nedför hennes kinder.

Hon satte sig åter vid datorn, whiskeyn hade hon ställt undan igen men plockat fram en av vinflaskorna. Vid datorn låg också hennes favoritchoklad. Det var nu dags att ta sig igenom de år som nästan var nutid och hon bävade. Hon visste vad som skulle komma och ändå var hon säker på att hon nu skulle förstå på riktigt. Vad hon missat, vad som egentligen hade hänt.

Det blev några dagar med smörgåsar som den mest näringsriktiga maten, massor av choklad och vin, tårar och vansinnesskratt. Midnattsdopp i det kalla klara vattnet för att alls klara av att fortsätta.

Anna började undra om allt gick för fort om det var maniskt det hon höll på med. Hon beslöt sig för att ringa sin syster.

           - Hej, det är Anna.

            - Har det hänt något, svarar hennes syster.

            - Nej, jag behövde bara höra att verkligheten fortfarande finns där ute och att den är god.

Det var åter lördag och hennes faster och farbror skulle titta förbi med lite post, så denna förmiddag hade Anna sett till att stugan var iordning. Hon hade även satt lite "vägkanstblommor" så som rallaros i en vas på verandans bord.
När de fick se Anna denna dag sa de genast, att de nu såg ut som om hon mådde bättre, hon såg friskare ut.
Anna var glad över att alla promenader hade gett lite färg på kinderna och att hon insett att hon inte kunde ta till alkohol för att döva smärtan.
Med sig hade de post från hennes egen advokat och från exmaken där han skickat med utdrag ur domen som nu var fastställd. Samt en stillsam vädjan till henne att komma tillbaka.
Det var en lättnad och en sorg att läsa dessa papper men snart skulla allt detta vara över.

Under sin process av att fästa minnen och tankar på post it lappar och sedan föra över dessa i mer sammanhängande skrift, hade hon förstått att hon var tvungen att besöka huset en sista gång. Så när onsdagen kom skulle hon ringa sin exmake och bestämma tid för ett sista möte.

När fredagen kom gick hon upp i gryningen, åt en snabb frukost och satte sig i bilen. Med sig tog hon ett ombyte kläder och sin bärbara dator.

Hon körde längs med allén fram till det stora huset och precis som första gången hon kommit dit kunde hon se dess skönhet. En skönhet som fördunklats i skräck.
Hon kände på dörren den var öppen så hon klev in, det hade ju trots allt varit hennes hem också.
Carl satt i salongen, han såg inte längre ut som den man hon en gång förälskat sig i. Han var allt annat än välklädd, rakryggad och säker. Nu såg han mager och trött ut med en blick som var tom. Blicken fylld med självsäkerhet var som bortblåst.
Carl reste sig upp och kom Anna till mötes när hon klev in i salongen. Ett rum hon nästan aldrig varit inne i. De stannade båda två några steg ifrån varandra, de tittade på varandra och sorgen fanns i båda deras ögon.
Anna frågade efter sina smycken, smycken som tagits ifrån henne, som hon nu ville ha tillbaka.

Så de gick till det rum som var det mest förbjudna i hela huset, hennes svärmors.
När Anna höll sina smycken i handen mindes hon åter den dagen de tagits ifrån henne, mindes orden hon skrivit ned.

"När Anna och Carl kommit hem från sin smekmånad i Europa, hem till det lilla slottet som gått i Carls släkt sedan generationer tillbaka, kände Anna glädje och nyfikenhet. Tänk alla middagar de skulle ha i detta vackra hus. Helger tillsammans med vänner som alla fick rum att bo där hos dem.
De skulle i och för sig dela detta vackra hem tillsammans med hennes svärmor. Men det var stort och hon hade sin del med eget vardagsrum och till och med ett eget litet kök. Carl hade försäkrat henne om att detta skulle vara deras hem och hon skulle vara frun i huset.
Det tog två veckor innan hon märkte av en förändring hos sin man. Det hade varit två bra veckor, hennes svärmor hade lagt mycket tid på att visa vart allt fanns och hur allt fungerade. I övrigt hade hon hållt sig i sin del om kvällarna och låtit de nygifta vara ifred. Men nu tyckte hon att Carl var lite orolig. Han skulle nu åka på sin första arbetsresa efter giftermålet och allt förändrades.
Anna mindes det så väl, den där morgonen då allt hade förändrats. Det var en måndag och klockan hade varit halv sex på morgonen när hennes svärmor utan att knacka klivit in genom dörrarna till deras sovrum.
Då hade Anna fått reda på vem det var som var frun i huset och det var inte hon. Hon hade vaknat av att hennes svärmor börjat leta igenom hela rummet, för att sedan slita av henne täcket och begärt att hon skulle kliva upp. Anna hade bara tittat på henne och sagt nej. Det var då den första örfilen kommit. I ren förvåning hade hon klivit ur sängen.
Därefter var hennes minnen något dimmiga men ändå helt glasklara. Hon hade fått plocka av sig alla sina smycken, förutom vigselringen. Sedan hade hon fått ett par andra örhängen, ett annat halsband det anstod inte en slottsfru att ha krimskrams på sig.
Hon fick klart för sig att de nu hade två veckor på sig och om Anna inte gjorde som hennes svärmor sa, var hennes svärmor inte främmande för att ta till lite mer orotodoxa metoder.
I slutet av den första veckan visste Anna att hennes dag började halv sex, att hennes första anhalt var tvättstugan, innan det var dags att laga frukost. Alla måltider skulle serveras vid ett visst klockslag, det spelade ingen roll om hennes svärmor var ensam i huset eller inte. Måltiderna skulle serveras. Däremellan skulle alla rummen i tur och ordning efter ett visst schema städas.
Ja det klart att när Carl var hemma skulle Anna utåt sett vara frun i huset, värdinna för gästerna och följa med på det Carls arbete krävde.
Anna tänkte att allt detta skulle få ett abrupt slut när hennes man kom tillbaka. Helt klart måste hennes svärmor vara sjuk, men hon var alldeles för trött för att protestera.
När Carl kom hem satt Anna i salongen i de kläder hennes svärmor valt ut och köpt. Anna hade inte längre några av sina egna kläder kvar, allt var utbytt. Carl tittade på henne en lång stund sedan rusade han ut ur rummet, hon hörde hur han försvann bort mot hans moders rum. När hon hörde hur de skrek åt varandra gick hon till deras sovrum tog av sig kläderna och kröp ned i sängen. Nu skulle väl allt vara över. Ingen mer kedja kring handleden för att hon skulle stanna där hennes svärmor placerade henne. Inga mer slag och hotelser.
Så fel hon hade, efter ett tag kom hennes man in i sovrummet, med illande röd kind efter hans mors slag. Anna rusade upp och hjälpte honom av med kläderna, de sa inget mer den kvällen. Båda visste att det inte var någon idé, den här kvällen var det Carl istället för Anna som tagit emot slagen, hoten och hånandet."