lördag 11 januari 2014
Oberäknelig
Att vara oberäknelig.
Jag hanterar barns oberäkneliga sida allt som oftast utan bekymmer. Ibland är det till och med det som gör mitt arbete bättre. Att de ställer en oväntad fråga eller säger något jag inte räknat med men kan vända till något bra.
Eller så lyssnar jag tålmodigt visar att jag lyssnat och så är det inte mer med det.
Äldre människors oberäkneliga sida den skrämmer mig, eller rättare sagt gör mig osäker.
Jag vet inte om det kan vara för att deras yttre är en vuxen persons yttre. Där vissa spärrar borde finnas. Men där ålder och ibland sjukdom gjort att spärrarna inte riktigt finns.
För jag kan plötsligt inte hantera det oberäkneliga.
Jag blir störd, besvärad och vill bara ignorera.
Jag skall alltså iväg till tre av våra ålderdomshem. Jag hade lyckats arbeta bort en del oro och är glad över att. Vi nu inte är helt ensamma jag och kantorn utan har frivillighjälp ifall något skulle hända med någon av de äldre.
Men så förra gången skall jag erkänna att mina förberedelser inte va de bästa. Och jag började min betraktelse.
Det är oroligt i rummet och en person börjar skrika. -jag hör inte! Okej, jag höjer rösten, inte mer med det.
-vad säger hon?! Jag förstår inte, snackar hon om Gud. Vad är det för skit hon står och säger. Jag hör inte. Vad är detta?
En andakt försöker jag...
-vad är det... Osv
Jag förstår att inget var riktat mot mig, att hon kan ha blivit utplacerad hos oss utan att riktigt veta vad hon tackat ja till. Det hände äntligen något. Kanske kunde hon faktiskt inte längre våra mest välkända julpsalmer. Eller har aldrig kunnat.
Men så vården lilla säkerhet jag byggt upp som bortblåst och jag har inte kunnat sova nu på morgonen. Men nu är det dags att ge sig av och snart har jag varit på det som som tur är det första stället. Sedan kan jag pusta ut något.
Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åhhh, vad synd att jag inte läste detta förrän nu! Önskar så att jag hade kunnat skicka varma styrkekramar till dig. I och för sig är jag säker på att du klarat det galant, men det är jättejobbigt att må så dåligt inför ett uppdrag. När du känner så nästa gång: BÖRJA med att berätta om VARFÖR du är där - även om ansvarig personal påstår att alla vet. Alla kanske inte alls vet. Ge folk möjlighet att lämna rummet om de inte vill delta - utan att använda pekpinnar. Påpeka att de som väljer att stanna skall vara så vänliga och låta dig tala färdigt. Att de en stund på slutet kan komma med frågor om de har någon undring. Då har du hunnit pejla av situationen lite och kan "placera ut" dina medhjälpare bredvid de som verkar oroliga. Eller be personalen, vänligt men bestämt, att de skall stanna där och vara med under andakten, för att kunna hjälpa de boende om de skulle må dåligt.
SvaraRaderaKramar
Nä, de är inte lätt att hantera sånt, man kan aldrig veta vad som blir.
SvaraRaderaJga beundrar dom som kan/orkar jobba med dementa/de som börjar bli dementa, jag hade inte fixat det.
Barn är lättare som du säger, deras tankegångar går ju hej vilt av nyfikenhet men gamla kan bli totalt personlighetsförändrade när demensen börjar visa sig.
Hoppas allt gick bra, kram.